SaraH

Ja, vad ska man säga!?
Just nu är allt lite jobbigt! Idag fick jag något slags utbrott, jag blev riktigt pip arg!!! Det liksom sprängde i huvudet... Ist för att samla mig, som jag brukar, och fundera över orsaken till varför jag vad så pip arg blev jag GALEN! 
Den där gamla vanliga "kom-igen-så-kör-vi-Sara" känns stulen och bortblåst, avlägsen och svåråtkommlig! Allt känns hopplöst! Det dumma är att om jag tänker efter väldigt noga, lever jag ett himla bra liv! Har haft två underbara dagar i Skärhamn på Tjörn, åkt båt, fiskat och bara haft det bra i solen.. ..mina prinsar har flyttat hem och jag har 20m ut till dem när jag känner för det på dygnet.. ..jag blir påmind om att jag ska njuta av livet "så länge jag är ung" och gör det så gott jag kan just nu........ Listan är lång!
VAD är det då som tynger en tjej som nyss fyllt futtiga 17 år och lever livet mitt i somarn!?!?
Nu ska jag vara ärlig mot mig själv och försöka reda ut det här!

1. Det är en massa kvar på stallet som jag vill ha klart innan jag börjar skolan.

2. Det går för tillfället ganska dåligt med ridningen... det känns som om jag står still och stampar och i vissa fall tom tappar en del.

3. Idag insåg jag att det vara är 17 dagar kvar på sommarlovet och för första gången i mitt liv känner jag mig NOLL inspirerad att starta den där hektiska vardagen igen; Kl ringer 5.30, äta, hästarna, duscha, cykla till bussen, skolan, mörkt ute, hem med bussen, cykla hem, ännu mörkare, det börjar regna, äta, ut till stallet vid 17, rida, mocka, in och plugga stoll för att jag har prov dagen därpå och är totalt oförberedd, äta igen, sova kl22.........

4. Jag har dåligt samvete för min allra äldsta pärla, han är mitt allt och får bara stå där i boxen och se på när jag yrar omkring.. Jag har sagt det så många gånger och säger det igen; utan Bentho hade jag inte varit den jag är idag!

5. Jag har dåligt samvete för mina vänner, som jag inte ens hinner med på sommarlovet!

Och sist men inte minst! 6. Det som jag trodde skulle bli min räddning har nog skitit sig totalt... Jag hoppas fortfarande på det bästa, men det känns som om jag har sumpat det här också. Jag vet att det är när man minst anar eller vill det, som någon kommer att stå där med armarna öppna och med flaggan i topp... Jag vet också att ju mer jag går här och väntar på det ödet, desto längre tid kommer det att ta! Men jag kan bara inte låta bli att tänka tanken att ha någon vid min sida även när det blåser motvind, någon som man blir glad av att prata med och någon som man blir varm av att bara se på!
Jag minns för knappt ett år sedan.... SHIT vad tiden går... Jadu Sara, det var tider det! Om ännu ett år komer jag sitta här och säga: "Varför tog du inte tillvara på tiden då du satt och grubblade över hur bra livet kunde varit, ist för att njuta av det som det var?"

Ett ngt deprimerat inlägg idag, men jag känner mig alltid lite mer smlad när jag har diskuterat med mig själv... haha! ..som någon sa en gång: SuperSnällaSilverSara i Bolibompa blev -> SuperSekreterarenStudSara